Kapitel Fem (del 1av2)


 

BELLA PERSP.

"Så.. är du säker på att du vill göra det här gratis?" frågade jag Jacob. "Jag betalar gärna.."

"Nej, asså det är helt okej. Men vi behöver jättemycket delar till motorcyklarna, så du kan ju bjussa på det istället." han flinade.

"Okej, så får det bli. Glöm inte att du får den ena sen med! Det får bli min sena födelsedags present till dig."

Vi satt i Jacob's garage och drack cola. Han hade gått igenom båda hojarna, och skrivit ner vad som behövdes lagas, vad som behövde köpas nytt, och hur mycket det skulle kosta.
Jag hoppade till när jag hörde en mobil ringa. Jacob tog upp sin mobil och svarade. Sedan tittade han på mig, och lade på.

"Vem var det?" frågade jag, precis som om vi varit bästa vänner hela livet. Det kändes som om vi hade varit det, även om jag hade varit i hans garage i bara tre timmar.

"Det var pappa. Han sa att Charlie ringt, du skulle visst hem? Charlie hade inte varit på det bästa humöret när han ringde, sa pappa. Så du borde kanske skynda dig hemåt." Jacob lät lite besviken när han sa det sista.
Han ville att jag skulle stanna.

"O-okej... Men vi syns imorgon då?" han nickade, och jag gick mot bilen. halvvägs stannade jag och vände mig om. "Jacob.. tack för att du är min vän." jag visste att det lät väldigt löjligt, men jag visste inte hur jag annars skulle uttrycka mig . Han nickade, och det där léendet fick mig att le tillbaka.
Den här känslan var bekant, och jag tyckte om den. Jag skulle lätt bli beroende av den, tänkte jag.

Jag hoppade ur bilen, och gick sakta mot ytterdörren.

Den plötsliga vänskapen med Jacob hade gjort mig överrumplad, men jag gillade den extremt mycket. Tanken på att vi skulle umgås mycket nu framåt, gjorde mig så glad att jag nästan gick in i dörren.

När jag gick in i hallen, insåg jag inte att Charlie stod och kollade på mig.
Jag hoppade till när jag väl såg honom.



"Cha..Pappa du skrämde mig!" jag andades lättad ut, men stelnade till när jag såg hans ansiktsuttryck.

"Bella, du har lite att förklara",sa han , med en sträng röst.

Hade Billy ändå sett motorcyklarna? Jag skruvade på mig. hur skulle jag förklara?
'förlåt pappa men jag ville höra Edwards röst igen, och han pratar bara med mig när jag gör något ansvarslöst,
så jag hade inget annat val än o ta motorcyklarna.'

det lät inte speciellt som en bra ursäkt, om jag inte ville spendera resten av mitt liv på ett dårhus.

Jag insåg samtidigt att jag klarade av att tänka hans namn utan att få kramper i bröstet.
Jacob var mina lyckopiller. Nej, jag var tvungen att spela oskyldig.

"förklara vaddå för något?" min röst var stadig.

"Bella.. jag vet att du inte har mått bra de senaste månaderna, men.. Du behöver ju inte precis plåga dig själv mer än du behöver." Han lät inte arg, han lät besviken.

Men den där försiktiga tonen, kunde man inte undgå att höra. Som om jag var efterbliven.

"Vad snackar du om!?" jag började bli lite otålig.

jag ville upp på mitt rum, och leta efter mitt checkhäfte, och lära mig skriva min underskrift ordentligt så det skulle se bra ut, när jag lämnade över pengarna imorgon.Och de där motorcykeldelarna var nog inte gratis heller..

"Jag snackar om bilderna på ditt rum! Du har varit som en zombie i fyra månader över denna människan, och nu tänker du... Bli ännu mer borta än innan??" Han var röd i ansiktet.

________________________________________________________________________________
ursäkta att det blev indelat i två den här gången.. men andra delen måste jag fixa en massa, tar lite tid..!


Kommentarer
Postat av: sara

mera!

2009-08-14 @ 20:20:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback