Kapitel Fem (del 2av2)

'Människa är inte rätt ord'.. var det enda jag kunde tänka. jag var helt chockad. Det var ingen som hade pratat högt om det här med mig, så det tog i lite. Charlie ville inte att jag skulle ha bilderna på Edward framme.. Men det var det enda sättet för mig att överleva.. Jag var tvungen att veta att han existerade, annars kunde jag inte överleva.
 "Det har du inte med att göra." svarade jag.

"SÅ FAN ATT JAG HAR!" skrek han.

Jag knuffade mig förbi honom, och sprang in på mitt rum. Min ena strumpa fastnade lätt i en av spikarna, och det blev ett hål. Jag svor och kollade på mitt nattduksbord, men bilden satt kvar i. Han hade inte vågat ta ur bilderna, han ville att jag skulle göra det själv istället. Men jag tänkte inte göra det. Jag satte mig på sängen, och log för mig själv. Ja - jag log. Det var det enda jag kunde göra. Jag hånlog. Hans ord 'det kommer bli som om jag aldrig existerat' var så löjliga. Hur skulle han 'inte-existera' om det fanns bildbevis på honom?


Den natten sov jag utan en enda mardröm, och vaknade utvilad. Jag hade Jacob att tacka, tänkte jag när jag sakta gick ner i pyjamas till köket. Han var som en sol. Han var Min sol.

Jag hade helt glömt bort incidenten med Charlie från kvällen före, tack vare min goda sömn,men det hade inte han.Han var fortfarande sur, så han satt tyst och tittade i tidningen.

"Jag åker till Jacob idag. Han skulle köpa bildelar, så jag följer med honom" Charlie försökte spela ointresserad, men jag såg glimten i ögat han fick när jag nämnde Jacob. Han var iallafall glad att jag försökte få mitt liv tillbaka.


Jacob sken som en sol när vi åkte runt i hela Forks för att hitta delar till motorcyklarna. Jag kontrade hans léende med mitt, när jag gav mina college-pengar till killarna han köpte delar av. Vi var färdiga till eftermiddagen, och jag var tvungen att åka hem. Det var detta som var det jobbigaste. Att säga hejdå, även om jag visste att jag skulle se honom dagen efter. Det påminde mej så mycket av ett samtal - i skogen. Jag sköt bort det, och gick léende mot bilen igen.

Dagen efter kom jag tillbaka, och dagen efter det, och dagen efter det...

 

En kväll när jag kom hem, satt jag kvar i bilen. Jag hade varit hos Jacob och pluggat. Vi umgicks varje dag, och jag kunde inte bli lyckligare för tillfället. Men mardrömmarna jag haft under natten gnagde i bakhuvudet på mig. Det var inte den vanliga drömmen, där jag gick runt i skogen själv och sökte efter Edward, utan den här gången hade Jacob varit med. Han hade gått vid min sida, och helt plötsligt så hade han skrikit att jag skulle springa. Nästa sekund så låg det något stort och lurvigt på marken, och sen vaknade jag. Jag satt i bilen och försökte komma ihåg varför jag tyckte det var så välbekant. Sen kom jag på det. Dagen - vid stranden, när jag försökt ta reda på vad Edward verkligen var. Samma natt hade jag haft en liknande dröm. Försökte mina drömmar förklara något för mig? Var det något jag hade missat? Jag satt där tills det blev mörkt. Det var plötsligt knäpptyst runt mig. Jag började tänka på mina marddrömmar igen, och tyckte att det börjades känna som min dröm. Jag rös och plockade ihop mina matteböcker och öppnade bildörren.

Jag hörde en gren knäckas en bit in i skogen. Det kändes som om någon tittade på mig.

"Eh..Hallå?" jag försökte låta myndig och oberörd, men jag lät skitskraj. Ingen svarade. Jag gick några steg mot skogen, men det verkade som det inte var någon där. Jag måste ha hört ett djur.

Jag hälsade på Charlie, och gick upp på mitt rum.
Jag gjorde som jag alltid gjorde nu förtiden, automatiskt satte jag igång min vaggvisa, tittade på fotot på nattduksbordet, och suckade. Även om jag kanske glömde bort hans röst- eller ansikte, eller hans beröring, så betydde det inte att jag fortfarande inte älskade honom.
 De dagar som jag var utan Jacob, gjorde som mest ont. Jacob höll ihop mitt brustna hjärta med sitt léende och sin närvaro. Jag visste fortfarande varför jag umgicks med Jacob så mycket, varför jag fått honom att bygga ihop motorcyklarna, jag var tvungen att höra honom igen.
Jag var tvungen att höra den där vackra rösten, som skulle kunna väcka mig ur en koma.


Det kändes fortfarande som om någon tittade på mig, så jag ställde mig vid fönstret och tittade ut.
Det kändes som... Jag frös till is. Tänk om han var därute, i skogen?
Tittade på mig, men jag fick inte se honom..? Jag sköt upp fönstret sakta.

"Edward...?"

Inget svar - än en gång. Det kanske hade varit ett djur då.
Men det kändes som om han var där. Mitt hjärta dunkade upp i öronen på mig av adrenalin.
Jag visste att det var Någon där, det kände jag på mig.

Jag låg vaken hela natten.


Kommentarer
Postat av: sara.v

guud vad bra! fortsätt skriva!:D:D

2009-08-16 @ 16:12:22
Postat av: Jessica

Meer!

2009-08-16 @ 18:33:51
Postat av: TWS ♥

När kommer nästa kapitel?! :D

2009-08-27 @ 23:51:47
URL: http://tws.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback