Kapitel Fyra.


 

"Pappa, kan du berätta hur man kör till familjen Black?" frågade jag medans jag åkte. Han förklarade kort, och jag lovade att komma hem till middagen.

De tunga motorcyklarna dundrade mot varandra på flaket när jag svängde.

Jacob skulle säkert hjälpa mig. Eller skulle han det? Jag blev plötsligt osäker.
Tänk om Billy fick reda på det, och han berättade för Charlie?

Jag ryste av tanken. Charlie hatade motorcyklar, och han skulle nog reagera ganska dåligt om han fick reda på om jag kört, ens tittat på en motorcykel.

När jag svände upp vid vägkanten, såg jag Jacob komma springandes från huset.
Han hade väl hört min högljudda dunderbil..

Jag parkerade utom synhåll för huset, så Billy inte skulle se motorcyklarna genom fönstret, och hoppade ut. Jacob kom fram, säkert undrande varför jag parkerade så långt från huset.

Men när han såg vad jag hade på flaket, flinade han.

"Hej Bella. Det var länge man såg dig." Hans röst var inte så ljus längre, och han var mer än ett huvud längre än mig nu.

"Hej Jacob!" Jag kände mig glad. En konstig, men härlig känsla.
Smärtan som gnagt i mig i 4 månader, försvann när jag såg hans mjuka léende.
Hur skulle jag förklara det här utan att han skulle skvallra för Charlie?



ALICE&JASPER PERSP.


"Jasper, ska jag ringa honom? Han borde få veta.." Alice tittade på Jasper frågande.
Jasper visste redan, att även om han skulle säga att hon inte borde, skulle hon göra det ändå, så han nickade.

"O-okej." hon letade upp numret i mobilen, och tryckte på ringknappen.
Hon blev sjukt nervös på hur Edward skulle reagera, han hade ju sagt ingen kontakt - med någon av dem.

Signalerna gick och gick, inget svar. Hon lade på och ringde en gång till. Inget svar.

Jasper använde sig av sin förmåga för att kunna lugna sin stressade flickvän.

"Han svarar inte!" hon morrade lågt, och slängde sig mjukt mot ryggstödet i soffan.
De satt där i tystnad i några minuter, tills något fyllde tystnaden med en smäll.
Jasper hade kastat en av soffkuddarna på en tavla på väggen, som hade åkt ner av kraften.

"Han tror bara att du ringer för att tjata på han att han ska åka hem." Han tänkte återigen på misstaget han gjort.
Och blev hungrig igen, och skämdes igen. "Vi borde jaga, jag börjar bli lite för hungrig. Du kan ringa honom igen, efter jakten",tillade han.

"Men det är ju därför jag ringer honom. Jag vill prata med honom face-to-face, och försöka få honom gå tillbaka till henne. Det är det ända rätta."
Hon stirrade på högen av glas runt den nu söndriga tavlan. Minnena av Bella dök upp igen, runt en massa glas..

"Få hit honom? Jag vet inte Alice.. Om han ens kom, så skulle han bara bli ännu mer förbannad. På dig, på mig och troligtvis Bella med."

"På Bella?Varför skulle han bli arg på henne..? Åh." Hon förstod när hon såg Jaspers min.
Det var ju inte meningen att Bella skulle hitta sakerna under brädorna.
"Nej.. nu jagar vi tycker jag." Alice smög fram vid fönstret som var en meter ifrån soffan.
Det var inga människor i närheten, så de sprang i sin inte-så-mänskliga-fart , påväg mot skogen.


När de jagat färdigt och kommit hem igen, så tog Alice upp mobilen, och stelnade till.

"Vad är det?" frågade Jasper.

"Han är påväg hit nu. Och han är inte speciellt glad.." De tittade på varandra. "Han är här om någon timma."


"Vad vill du Alice?" frågade Edward direkt när han ryckt upp dörren. Jasper ställde sig framför Alice.
Jasper försökte lugna ner Edward, men det fungerade bara i några sekunder.

"Jag..Varför kom du hit förresten?" Alice kom precis på att hon aldrig kommit fram i telefonen, så han kunde inte veta.
Än.
"Eh.." Edward var mycket blek, blekare än vad han brukade vara.
Hans vanligtvis snygga, rufsiga hår var fullt med löv, och hans kläder var smutsiga.
Det såg ut som han luggit i krig och varit i kamoflage under en lövhög.
Han tittade smärtsamt på Alice. "Jag saknade min syster.."viskade han.

"Åh Edward!" Hon knuffade lätt bort Jasper och kramade sin bror hårt. "Jag.. jag måste berätta en sak."
Hon tittade menande på Edward, och såg hur hans ansikte förvreds ännu mer av smärta när han hörde vad hon tänkte. Och synen hon sett... Han gick i mänsklig fart, och satte sig i soffan.

"Du fick ju inte.. Du fick inte kolla mer på hennes..saker.." Han viskade.

"Jag kan inte hjälpa det! Det vet du!" Alice såg ut som hon skulle gråta.
Jasper höll om henne. "Men jag trodde att.. du borde veta detta. Det är ganska viktigt för hennes överlevnad, och det var den enda orsaken jag fick kontakta dig för, eller hur?"
De tittade på varandra länge, och Alice tänkte allt hon inte kunde säga högt.

"NEJ! Jag.. jag kan inte.." Nu viskade han nästan så lågt att knappt Alice och Jasper hörde. "Jag lovade henne.. Det kommer bli för svårt om jag åker upp dit.. Jag kommer inte kunna lämna henne igen."


Samtidigt som han sa de orden, så satt Bella, tittande på Jacob när han mekade med hennes nya idé. Hon hade glömt bort Edward för första gången sen hon först träffat honom. Och hon hade absolut ingen aning om vad som skulle komma.


Kommentarer
Postat av: sara.v

meeeeeeer!!gud vad bra!!:D:D

2009-08-10 @ 20:24:34
Postat av: Jenny

Får verkligen inte sluta nu...såå bra...

2009-08-13 @ 13:20:41
Postat av: Jessica

Mer!!

2009-08-14 @ 12:34:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback