Kapitel Tre.


Jag vaknade liggandes på golvet. Jag hade väl antagligen slumrat till av musiken till slut..

Det var något som hade väckt mig,men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.

När det gick upp för mig varför jag låg på golvet, satte jag mig upp snabbt.

Jag reste mig för att sätta mig på sängen, men helt plötsligt så landade jag med en duns på golvet igen.

Jag hade -såklart- trampat i hålet, hur klantig kan man vara?

Och då kom jag på varför jag hade vaknat upp. Min mobil, liggandes på mmitt skrivbord ringde för fullt. Skrivbordet var en armlängd ifårn mig, så jag sträckte mig efter mobilen, och kollade vad det var för nummer.

Jag kände inte igen det, men ändå så hade jag en aning om vem det kunde vara.

Reneé tappade sina mobiler heela tiden, och köpte jämt nya, därav nya nummer jämt. Jag tryckte på högtalaren på mobilen och svarade.

"Hallå?" Shit! jag lät verkligen dödssjuk! Hoppas mamma inte märker nåt,tänkte jag och harklade.

"Bella? Det är Alice." svarade den näst vackraste rösten i hela världen.

Mitt hjärta stannade nästan. Var det verkligen..?

"A-alice? stammade jag.

"hur mår du?" Alice lät verkligen orolig.

Frågorna svärmade i huvudet på mig. Varför ringde hon? Hade det hänt något med...

Jag kunde inte ens tänka hans namn. Tänk om... Nej, det skulle han inte göra, det fick han inte... Då skulle jag inte kunna leva var på denna jord.

Men hur skulle jag kunna veta det isånafall..? Och hur skulle Alice kunna veta att jag visste..?

Med ens förstod jag. Hon måste ha sett mig hitta påsen, hon måste ha sett mig falla ihop på golvet...

All denna chock och förundran hade fått mig att glömma den hemska smärtan i bröstet.

"Bella, är du kvar?"

"Öh..Ja, jag är kvar..." Jag rättade till min hemska röst.

"Hur mår du? Är du okej? Jag såg..."

Jag förstod att hon pratade om vad som just hade hänt.

"Jag vet vad du såg. Jag är okej, jag..Jag har läget under kontroll." Jag pratade lite för snabbt för att kunna övertyga henne.

"Bella.. Jag.. Jag är såå ledsen över allt som hänt, för det som hände.. Jag.. Vi fick aldrig chansen att säga hejdå. Jasper ber så mycket om ursäkt.."

Nu pratade hon inte om det som just hänt, nu pratade hon om min hemska fördelsedag, och om allt annat som hänt. Det fick minnena av den sista dagen i skogen att välla upp igen.

Det gjorde så ont...

"Jag.. Jag vet." nu kunde jag knappt hålla rösten stadig igen. "Jag saknar er.." viskade jag. Tårarna vällde upp, och rann över.

"Vi saknar dig också." Även att den söta lilla vampyren inte kunde fälla några tårar, så lät det verkligen som om hon gjorde det just nu.

Min CD-spelare var fortfarande igång, och av gammal vana att spela sönder alla skivor jag hade,som jag gjort innan, så var repeat-knappen alltid intryckt.

Min vaggvisa började spelas än en gång, och jag orkade inte plågas i ensamheten mer, så allting brast.

"Han är så vacker Alice.. Jag klarar inte mer.. Det gör så ont! den sista meningen viskade jag tyst, desperat.

"Jag vet gumman. Förlåt att jag ringer, det måste säkert göra saken värre...Jag kanske borde.."

"NEJ!NEJ! Du får inte lägga på!" Hennes ord hade gjort mig hysterisk.

"Lugn, lugn Bella. Jag ska inte lägga på än.

Hon fick aldrig lägga på.


Vi pratade nog i flera timmar, hela natten. Jag vaknade upp med mobilen i handen.

Det var pålagt. Hon måste ha lagt på när jag somnat. Jag städade upp på mitt rum, stampade tillbaka brädbiten på sin plats, och hamrade med kofotens sida på spikarna som stack upp.

Jag skulle nog definitivt fastna med strumporna där sen. Bilderna på min Gud satte jag tillbaka i pärmen, utan att jag riktigt tittade på dem. De var på sin plats, iallafall.

Utom ett foto, detförsta jag hade plockat upp. Det satte jag i en tom ram jag hade sparat sen länge på nattduksbordet.

Musiken som fortfarande var igång, stängde jag av och nästan skuttade ner till köket.

Samtalet med Alice hade , såklart, fått mig att minnas allt om honom, men jag hade på något konstigt sätt mått bra av det ändå. Men jag var hemskt förvirrad.


Charlie satt i vardagsrummet jag aldrig satt i längre och kollade på en söndagsmatch på teven. Jag var extremt rastlös.

"Hej pappa, jag åker en runda med bilen." jag funderade inte en sekund på att ta något och äta.

"Vart ska du?" han trodde fortfarande att zombien kunde komma fram, vilket jag tvivlade stort på, så han var extremt försiktig med att uttala frågan.

Det var nästan komiskt, om man inte tänkte på varför han talade såhär.

"Jag vet inte.. Men jag kommer hem sen, okej?"

"O-okej."


När jag åkt runt en stund så ploppade frågorna upp igen i huvudet på mig. Hur hade jag kunnat höra honom?Varför gjorde jag det, och hur skulle jag få den vackra rösten att komma tillbaka igen?Var det nån tickande bomb jag hade utlöst i mitt medvetande?

Jag började nog bli galen, tänkte jag. Jag hörde röster, och jag kämpade för att höra dom igen?

Det var då jag stannade bilen, och insåg vad jag stirrade på.

Två, (inte så hela ,men säkert som säkert gick att fixa), motorcyklar med sina mörka lyktor stirrade tillbaka på mig. Jag fick en idé.

Kapitel fyra, tja..det är nog ganska mkt som i boken, jag tror nog de som läst New Moon vet vad som kommer hända efter detta..  De som ändå vill att jag ska skriva ett kapitel till får säga till !


Kommentarer
Postat av: evelina

SKRIV SKRIV SKRIV!!!!!!!!!:D:D:D

Vill också veta om Edward får reda på att Alice har ringt bella, eller om hon ringer igen, eller om hon kanske kommer och hälsar på!!!!:D SKRIIIIIIV :)

2009-08-04 @ 19:11:02
URL: http://evelinaoeh.blogg.se/
Postat av: sara

skriv!

2009-08-04 @ 19:24:32
Postat av: Bettan

Till till till... :-D

2009-08-09 @ 09:28:25
Postat av: Jessica

Jag vill ha meeeer!

2009-08-12 @ 12:50:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback