Kapitel Ett.

Jag mindes allting jag gjort under dagen, vilket var hemskt. När Mike sagt till mig att gå hem, så hade jag varit så bestämd att komma in i mitt skyddande skal igen att jag inte hört honom först. Jag funderade fortfarande på hur jag kunde hört honom. jag fick inte tänka på honom, men heller inte glömma bort honom, det visste jag.
Den hemska sanningen.

Nu stod jag vid gaveln till mitt rum, och väntade på att den stora smärtan i bröstet skulle komma igen.
Jag kände hur jag hukade mig för smärtan innan den ens hade kommit, när jag sakta gick igenom rummet.

de här sakta stegen jag tog, gjorde så att det knakade i golvet. men när jag gick på en viss bräda, så lät det annorlunda. Som om brädan var sönder, det var ett hål under.
I min uppmärksamhet jag nu hade sen gårdagen, satte jag mig på knä med smärtan sakta kommandes i bröstet, och undersökte brädan.

"Det kommer bli som om jag aldrig existerat" , ekade det i huvudet på mig när jag fumlade med kanten på brädan. spikarna satt löst. En låga av förhoppning började brinna i mitt bröst.
Det gick ändå inte att bända upp brädan med bara fingrarna, så jag , med smärtan sakta försvinnande, sprang ner till garaget och letade efter charlies verktyg. när jag hittat en kofot, sprang jag nästan upp till mitt rum.
Att jag inte hade märkt detta innan? tja, jag hade ju varit bortdomnad från världen i nästan fyra månader nu.

Jag satte mig ner på golvet, och tvekade.
Skulle jag få se det jag trodde jag skulle få se? Eller skulle jag bli ännu mer besviken?
Jag undrade hur jag skulle reagera om det var det jag trodde.

jag bände sakta upp brädan, och när jag väl fick upp den, blundade jag.

Jag öppnade ögonen sakta och liksom smygtittade i hålet för mig själv.
där, i en ljusstrimma, låg någonting. någonting som bländade mig när solen mötte den glansiga ytan.

jag tog ner handen, försiktigt så jag inte skulle skära mig på de andra spikarna från de andra brädorna, och plockade upp det som låg där, en liten påse med grejer.

jag gick och satte mig på sängen, försökte undvika hålet som nu gapade mitt på mitt golv.

Påsen var inte genomskinlig,som många andra småpåsar brukade vara som vi hade i hemmet, den var vit.
Man kunde inte se vad som var i, men jag kände på påsen innan jag öppnade, och rös.

"Det kommer bli som om jag aldrig existerat". Ha! Skrattade någon till i mitt huvud.
Med ens blev jag ivrig, och rev upp påsen, och allting flög ur och hamnade på sängen.
Mina ögon fylldes av tårar, än en gång, när jag tog upp fotot på den vackraste människan i världen.


Kapitel Två kommer snart :)


Kommentarer
Postat av: INTE MARCUS IALLAFALL!

IMPONERANDE TWILIGHT!

2009-07-27 @ 15:28:59
URL: http://DEDU
Postat av: marcus skriver inte detta/HIHI

jag tycker det är bra skrivet/ inte marcus i alla fall

2009-07-27 @ 15:31:21
URL: http://intemarcus.se
Postat av: evelina

så bra!:D

2009-07-31 @ 16:54:09
URL: http://evelinaoeh.blogg.se/
Postat av: sofia

jättebra skrivet, måste bara tillägga att det låter lite skumt med "den vackraste 'människan' i världen" ;) haha nej men jag förstår hur du menar.

Keep up the good work :)

2009-08-13 @ 22:15:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback