Kapitel Två.


 

Tårarna slutade inte att rinna, så jag såg inte speciellt mycket av fotot längre.
Men det var han, det var det. Det ansiktet skulle jag känna igen om jag så var blind.

Smärtan i bröstet slutade inte göra ont. Det hade den inte gjort än, och det hade ändå gått hela fyra månader.
Mitt medvetande tog upp den vackra rösten jag hört dagen före, när jag gått iväg från Jessica påväg mot andra sidan gatan.

"Sluta genast, Bella!". Mitt minne spelade upp den vackra rösten om och om igen medans jag satt och stirrade på det vackra fotot. Jag försökte rycka upp mig, och torkade bort tårarna som hindrade mig från att se fotot.

Jag kollade runt på sängen, var det var som hade flugit ut ur påsen, trots att jag redan visste.
CD-skivan jag fått av honom på min hemska födelsedag glittrade i solstrålen från fönstret och gjorde solkatter i rummet. Alla de andra bilderna där han varit inblandad i, som han varit tvungen att gömma för mig.
Där låg också den lilla avlånga lådan. Den lådan som det låg två flygbiljetter i. De flygbiljetterna Han och jag skulle ha till Jacksonville, för att hälsa på mamma och Phil. Tanken på mamma gav mig skuldkänslor.
 Hur tråkig hade jag inte varit mot henne då? Min älskade, fina mamma ...

Jag stannade upp mitt i allt drama, och lyssnade om Charlie hade kommit hem än. Huset var tyst, så jag tog den silvriga,glittriga skivan och satte i min CD-spelare. Jag kunde knappt med att trycka på play-knappen.
När jag gjort det, och min vaggvisa började spelas, föll jag ner i grunden igen,
precis som jag gjort då jag märkte att alla saker som påminde om honom var borta.
Mitt bröst slets upp igen.



ALICE & JASPER PERSP.


"Alice?" "Alice, vad ser du?"

Jasper tittade oroligt på sin älskade flickvän. Alice hade suttit och skrivit ner alla telefonnummer och namn, från en ny klan hon precis träffat med Jasper. De i Denali skulle bli mycket glada över ännu en vegetariansk klan, hade hon precis sagt innan hon blev blekare än vanligt, och hennes ögon blev glasartade.

"Bella..." sa hon väldigt tyst. hon skakade på huvudet, helt förtvivlat.
Jasper kunde känna hennes förskräckta känslor, och gjorde henne lugn med sin specialförmåga.

"vad är det med Bella?" frågade han mjukt och tittade henne rakt in i hennes svarta ögon.
Vi behöver jaga, tänkte han i förbigående.

"Hon...hon har hittat hans gömställe." Alice var förvirrad. Hon blev aldrig förvirrad... J
asper förstod ingenting.

"Vilket gömställe? Vet hon vart han är?" Jasper blev chockad, och förvirrade Alice ännu mer med sin känsloförmåga.

"Nej, men... jag sa aldrig det till dig. Han tog inte med sig bilderna på oss och sig själv, bevisen på att vi hade varit i hennes liv. han gömde dem under en golvbräda i hennes sovrum, och nu har hon hittat allting." Alice fick en fundersam min och tog upp sin lilla silvriga mobiltelefon.

"Du ska väl inte ringa Edward?" Frågade Jasper tvekande. "Han sa ju att han inte ville veta något om Bella, det skulle ju bara göra saken värre .."

"Nej, jag ringer till Bella." sa hon bestämt. hon visste mycket väl att hon inte fick ringa Edward, det hade han gjort klart för henne innan han lämnat sin familj.
Han hade även sagt till henne att sluta "titta" vad Bella gjorde.
Men det kunde hon faktiskt inte hjälpa, hon hade varit hennes bästa vän i åtta månader, det var svårt att släppa taget. Så hon hade sett Bella liggandes och plågas i sömnen, hon hade sett henne vara helt livlös i nästan fyra månader.
Men nu hade något förändrats. Istället för hennes suddiga syner hon fick se av den bortdomnade Bella, såg hon nu helt klart och tydligt henne ligga på sovrumsgolvet och plågas, med den där vackra vaggvisan Edward spelat för endast henne.
Någonting hade hänt, för Bella hade vaknat upp. Men det kunde Alice inte lista ut, för hon kunde inte läsa hennes tankar.
 

"Men... Edward sa ju.. ingen kontakt.." Jasper fick en mördande blick av Alice, och bestämde sig för att gå ut ur rummet. Bella... vad han skämdes för vad han hade gjort mot sin familj, mot sin bror.
Han kom ihåg dagen precis som om det hänt för tjugo minuter sedan, och ryste. Han fick inte tänka på dedär minnena, för då blev han ännu hungrigare, och skämdes ännu mer.

Han hörde väldigt tydligt de låga tonerna från mobiltelefonen som fortsatte pipa och pipa.
Men till slut så tystnade dem, och han hörde tydligt Bellas skrovliga gråtande röst.

"Hallå?"

Han var i rummet igen på en femtedels sekund, och tittade Alice rakt i ögonen.

"Bella.., det är Alice."


Kap 3 kommer så småningom!<3


Kommentarer
Postat av: evelina

NOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!! du kan inte sluta där! vill ha meer! gud så bra:)

2009-08-01 @ 21:24:05
URL: http://evelinaoeh.blogg.se/
Postat av: stephanie

jättebra:)

2009-08-02 @ 19:57:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback