Novell - Two is better than one.

Såå.. i och med att jag åker iväg imorgon (idag?) under dagen till Nellie, så blir det inget bloggande förens jag kommer hem. Så då tänkte jag, att ni kunde få läsa min novell jag gjorde för några veckor sen.
Den är baserad på en av mina drömmar (alltså drömmar - dröm - man drömmer när sover, inte något jag Skulle vilja hända ..).

Okej, here it comes! Den heter faktiskt "Two is better than one". 

_____________________________________________________________

Kaklet stirrade på mig med sitt 70-tals mönster. Jag försökte vara så tyst som möjligt, och gjorde mig så liten som jag kunde, i hörnet av toaletten. Skriken ute i vardagsrummet blev högre och högre. Min stackars lillebror skrek för full hals, och pappa tystnade honom ännu en gång med ett hårt slag. Jag skämdes så hemskt, för att jag lämnat honom själv där ute. Men när jag sett pappas min när han kom in igenom dörren, hade jag sprungit för livet in på toaletten. Mamma var såklart inte hemma. Hon satt väl i någon knarkares lägenhet, och rökte på. Jag kunde inte gå ifrån huset när jag hade min lillebror hemma, så jag var fast här på eftermiddagarna efter skolan.

”Håll käften unge! Nu går du och lägger dig, ditt lilla äckel!” röt min pappa hårt åt min lillebror.

Skammen fick mig att bli helt kokröd i ansiktet, och jag ville bara långt härifrån. Men jag kunde ju inte lämna honom ensam. Att lämna honom i samma rum som pappa, var en sak, när jag fortfarande var kvar inne i huset. Men om jag stack härifrån, så skulle jag aldrig få veta vad pappa kunde göra emot honom. Och det var det värsta jag visste.

Det tystnade där utanför, och jag hörde min pappa gå emot köket. Han hade någon dum regel, han slog inte sin dotter lika mycket, men sin son kunde han nästan ha ihjäl. Jag förstod mig inte på honom. Hur kunde han göra så här mot sina egna barn? Det var grymt. Men all den där alkoholen och mammas hemgjorda äckliga sprutor hade ju fått honom att bli galen. Mamma var förstås skamsen över hur han hade blivit, och valde att undvika både man och barn.

Jag låste sakta upp toalettdörren, och försökte smyga sakta upp mot trappan. När jag tagit tre steg i trappan frös jag när en hand tog ett starkt tag om min arm. Skulle det bli min tur nu?

”Städa upp här, och i köket. Och hjälp din bror med blåmärkena.”



Efteråt så var han alltid skamsen, och ångerfull, men lika dum i huvudet för det. Jag plockade upp alla små glasbitar som blivit över på golvet när han hade kastat sitt ölglas mot spismuren av ilska. Köket var en riktig röra, men jag gjorde mitt bästa med det. Jag städade av köksbänken och putsade bort öl -och- jordnötsfläckarna ifrån bordet. Sen sprang jag skrämt upp till min stackars lillebror för att plåstra om honom.

Någon timma senare, knackade det på dörren. Den som knackade hade tydligen bråttom, för när personen börjat knacka, så slutade den inte för ens någon öppnade dörren. Jag sprang snabbt ner och öppnade, för att inte pappa skulle väckas. Då skulle han bli riktigt arg.

”Är det här din mamma?” En kille med kritvitblond, spetsig frisyr och skinnjacka, stod och höll om min neddrogade mamma. Mamma kunde knappt stå upp, så killen höll upp henne med båda armarna om hennes axlar.  Min mamma tittade frånvarande på mig, och sen mumlade hon något och började gå in mot hallen.

”Jag antar väl det då.” sa killen bittert, och ledde in min mamma, och satte henne försiktigt i den nedpissade soffan. Jag tittade förundrat på killen som verkade helt utanför vårt distrikt på orten, och undrade vad en sådan snäll människa gjorde i detta område.

”vem är du?” frågade jag med hes, fortfarande skrämd röst. Jag försökte gömma mina armar och min kropp genom att sätta armarna spänt i kors.

”Mitt namn är Billy. Jag var hos killen som hade fest, och den här tjejen, tja din mamma då, ropade att hon ville hem. Vem är du?”

Billy såg ut att vara i 18-20 årsåldern, och var ganska smal, men inte spinkig. Han hade lite sådär seniga muskler, trodde jag iallafall, av vad jag kunde se genom skinnjackan. Nu när jag tittade närmare på honom, så såg jag att han hade samma sorts uttryck som min mamma i ögonen. Han var hög han med. Jag backade snabbt, och försökte komma så långt ifrån honom som jag kunde.

”Ja- Jag heter Emily.” min hesa röst blev gällare. Jag var vettskrämd.

”Vad är det?” uttrycket i hans ögon blev med ens mjukare, och han såg ut som han gjort någonting väldigt, väldigt fel.  Mina ben som fortfarande gled bakåt för att komma bort från honom och den neddrogade människan som hette mamma, stötte emot fåtöljen som stod bakom mig. Jag gled sakta ner i den.

Jag skakade på huvudet sakta. Fördämningarna brast. Mina ögon blev fyllda av tårar, och nu såg jag inget mer. Mina händer fastnade i mitt ansikte, som för att gömma mig själv, och stannade där. Plötsligt drog någon sakta bort mina fingrar ifrån ansiktet, en efter en.

”Jag vill inte göra det här mer”, viskade jag. ”Jag är så himla trött på att behöva ta hand om alla. Min mamma, min lillebror, och pappa. Jag är den enda som gör något vettigt, och för det får jag stryk. Jag orkar inte behöva sminka över alla blåmärken för att försöka vara som alla andra. Jag orkar inte.” den sista meningen dog tyst ut av min förtvivlade, hesa röst, som var fylld med tårar.

Billy, en söt kille jag aldrig sett förut, satte sig på fåtöljens armstöd, och strök mig lätt över ryggen. Jag ryckte skrämt till. Mina blåmärken över ryggen isade till, och jag ställde mig upp igen.

”Usch! Du är ett äckel precis som alla andra! Försvinn ut ur mitt hus!” Jag skrek så lågt jag kunde, för att inte väcka min pappa, som troligen skulle gå upp i taket om han fick se killen.

”M-Men…” försökte Billy. Vad gjorde jag egentigen? En söt kille, som hjälpt min mamma hem och som till och med försökt trösta mig, kastade jag ut. Det var inte rätt. Men jag fick inte låta honom vara kvar, ifall pappa vaknade.

”Jag vet att du bara vill mig väl, men det funkar inte så i den här världen. Skulle min pappa få syn på dig, skulle han troligtvis döda dig, och sedan komma efter mig av tron att du är min pojkvän.” det sista ordet jag sa fick mig att bli rosig om kinderna.

Billys min hårdnade, och han gick fram mot mig, men ångrade sig och gick mot dörren istället. Jag tänkte över det jag just sagt, och min blick blev tom när jag hörde att ytterdörren stängdes med en smäll.

Jag hörde min pappa grymta i sömnen, struntade i min mamma och sprang ljudlöst upp för trappan till mitt rum.

Jag gömde mig under täcket, i tron att pappa skulle komma en sista gång som vanligt, för att ge mig en lavett, eller en obehaglig kyss på kinden. Men det kom ingen, och mina psykiska murar jag hade uppe på dagarna, fördämdes och jag föll i tyst hetsig gråt återigen, och somnade med ännu en gång med våt kudde.

Jag var sexton år, och gick på gymnasiet. Min stackars lillebror var bara fem, och förstod nästan inget, mer än att det var vanligt att bli slagen när han kom hem ifrån förskolan. Jag hade haft mina misslyckade rymningsförsök flera gånger sedan jag var lika liten som min bror, men hade alltid kommit tillbaka när jag, efter någon timma eller två, förstått att jag inte kunde lämna min lillebror ensam i det där hemska huset. Min lillebror visste att det inte var någon idé att ens försöka. Han var en slagpåse när han kom hem ifrån skolan, och jag var en slagpåse när jag hunnit gömma honom in på toaletten men inte hunnit komma in själv. Toaletten var vårat Safety-place. Det var alltid dit vi gick så fort vi hörde pappa skrika efter öl, mammas sprutor, eller mamma själv.

Min pappa hade aldrig kommit på tanken att göra något fult mot mig, mer än att slå mig iallafall. Jag var väldigt glad för det, men ändå förtvivlad. Jag längtade tills jag var 18. Då kunde jag lagligt ta mig, och min lillebror iväg ifrån det gudsförgätna huset.

Morgonen efter, vaknade jag av en konstig känsla. Jag hade drömt något helt skumt om den där Billy. Vi hade sovit i samma säng, och det kändes som om det hade varit mysigt. Mina tankar skingrades när jag hörde min lillebror gråta, och jag sprang snabbt in för att ge honom rena kläder, och sminkade över alla hans blåmärken.

När jag kom hem ifrån skolan, så var jag som vanligt på min vakt. Var pappa arg igen, eller kunde jag andas ut? När jag öppnade dörren, så hörde jag ingenting.

”En positiv dag” mumlade jag för mig själv, och gick lugnt, men försiktigt in i huset.

På kvällen knackade det precis likadant som gårdagen, och jag sprang förväntansfull ner för att öppna dörren.  Min mamma hade inte kommit hem efter sitt städarjobb återigen, och jag antog att det var samma ramsa igen.

Men pappa hann före till dörren. Mitt hjärta stannade nästan när jag hörde hans arga röst.

”Är du hennes älskare eller!? Ditt vidriga äckel, stick härifrån! Min fru kan ta väl hand om sig själv hörru.” När jag var på det nedersta trappsteget, försökte min pappa stänga dörren, men Billy såg mig, och höll emot.

”Jag behöver prata med Emily”, sa han lugnt och vinkade till mig. Jag tvekade, men sprang mot dörren i alla fall. Men det tyckte inte min pappa var okej, tydligen. Han försökte stänga igen dörren i alla fall, men Billy höll emot.

”Nehedö! Det kommer inte att hända.” sa min pappa irriterat. ”Och släpp min dörr för i helvete.”

Men jag tog chansen, och när Billy återigen höll emot dörren, sprang jag igenom i den lilla springan som fanns kvar. Jag sprang ut på gräsmattan så snabbt jag kunde, och jag hörde Billy springa efter mig.

Då kom jag plötsligt på. Min lillebror. Vad skulle hända med honom när jag var borta? Jag tittade förtvivlat på Billy, och han förstod. Han nickade mot en liten bil, som stod på gatan med lyktorna på. Min lillebror tittade ut igenom fönstret i baksätet och log förväntansfullt mot mig.

Jag tittade tillbaka på Billy, och visste inte vad jag skulle säga. Han log sådär mjukt som jag drömt, och jag sprang snabbt emot bilen och min lillebror.

Billy hade tydligen varit med på en av min mammas knarkarfester, och hört om när hon suttit och snackat skit om sina barn. När hon sedan hade blivit så borta, att allt hon kunde säga var ’jag vill hem till mina sprutor’ så hade han hjälpt henne hem. När jag öppnat dörren skrämt, hade han sett hur jag såg ut på kroppen, och förstått att det inte var en bra plats för mig och min bror att bo på. Även om han var en knarkare, så var han normal, och snäll. Min lillebror var överlycklig över att slippa få stryk varje dag, och älskade att sitta och titta på tv. Det hade han aldrig fått göra innan.

Jag däremot var hela tiden på min vakt och tveksam, men jag kunde ju inte mer än tacka för mitt liv över denna underbara människa.

Billy satt och rullade en joint, när jag försiktigt gick in i köket, och satte mig vid bordet. Han bad mig att blunda, för att inte visa vart han lade gräset någonstans.

”Jag vill inte att du och din bror ska hamna i detta träsket ni också. Ni har klarat er än så länge.” Hans mjuka röst fick mig att lugna ner mig, och jag tackade Gud, vem det än var, för att denna människa fanns.

”Hur kommer det sig att du kan vara så snäll, även att du är hög hela tiden?” Jag öppnade ögonen igen när han satte sig vid köksbordet. Han log.

”Alla är inte så våldsamma av sig. Jag var våldsam när jag började med droger, men sen lugnade jag ner mig ordentligt.” När han såg min blick, blev han rädd och sa ” Men jag är inte våldsam längre, jag lovar. Inte sedan min bror dog i ett knivslagsmål.”

Mina ögon blev stora. Hade han haft en bror? Jag undrade om han hade varit lika söt.

”Men varför slutar du inte bara att knarka?” Svaret var självklart för mig. Antingen så knarkade man, eller så knarkade man inte alls. Det var det enda svaret jag hade.

”Det är inte så lätt att bara sluta sådär. Om kroppen är van vid det, är det farligt att sluta på en gång. Men om man tar det långsamt, med mindre och mindre doser om dagen, så går det att sluta.” Han tog ett djupt bloss och andades ut ett bolmigt rökmoln.

”Varför gör du inte bara det då?” sa jag fundersamt. Om det var så det låg till, så kunde han ju lätt sluta.

”Jag kan inte. Jag är så beroende av det, jag kan inte sluta. Jag tror inte att jag kommer att orka leva utan känslan av att vara hög” Hans röst blev med ens ansträngd. Man kunde höra Kalle Anka skrika och tjura på teven i vardagsrummet. Min lillebror skrattade varmt.

”Men… om jag hjälper dig då?” frågade jag snällt. Billy tittade mig i ögonen. Den här gången var det inte obehagligt att bli stirrad på, det var … mysigt.

Han böjde sig fram över bordet, och kysste mig lätt på munnen.

-SLUT-


Kommentera massor, tack! (a)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback