RSS 2.0

Update om "New Moon FanFiction - What If..?"

Nu uppdaterar jag var femte sekund känner jag, men vem bryr sig.

EN liten update om fanfictionen:

* Kapitlet tar mycket längre tid att göra, det är komplicerat och jag måste få allt att ha ett sammanhang till de förra kapitlena.
* Detta kapitlet blir troligen det sista kapitlet.
* Jag vet att ni har fått vänta sedan ... november tror jag, men har man ingen lust, så har man ingen lust - så är det. Men håll tummarna, för snart ska det till att vara klart!


Hoppas att ni inte blir allt för besvikna nu..

Do you still love me? :)

Kapitel Nio



BELLA PERSP.

”Jacob, varför var du tvungen att dra mig hit?” Sa jag tjurigt. Han hade tvingat med mig till sjukhuset och skrikit och gapat på läkare, så det kändes som hela staden stått utanför. Jag var inte ens skadad… Eller jo, kanske lite. Den gamle läkaren som återtagit Carlisles plats, hade sagt att jag hade fått ett ärr och en svår hjärnskakning.
Men det var vardagsmat för mig.

”Bella, det pissade nästan blod ifrån ditt huvud, och du svimmade varannan minut. Vad skulle jag göra?” sa Jacob surt. Jag blängde hårt tillbaka ifrån sjukhussängen.

Charlie hade ju såklart hört om nyheten och kutat in på sjukhuset och krävt efter en förklaring ifrån Jacob. Jacob, som hade stor respekt för Charlie, ljög honom rätt upp i ansiktet. Han hade sagt till polischefen att jag trillat på mina egna fötter och olyckligtvis landat på en sten. Och det var ju inget ovanligt. Men det lät inte fullt så troligt, med tanke på hur jag betett mig. Vem får svimningsanfall hela tiden, när man bara snubblat? Men, Jag hoppades att Charlie var trögtänkt just idag. Jag hade ju fått höra min älskades röst igen, och det hade räckt. Nu funderade jag bara på vad jag skulle göra härnäst. Klipphoppningen lät ju som en bra idé. Eller skulle jag ta ett varv till med motorcykeln kanske..?

 

EDWARD PERSP .


Jag struntade i vad som kunde hända om jag gick in i sjukhussalen. Jag tänkte inte offra en enda minut till på att självömka mig själv längre. Jag gick snabbt i mänsklig fart i riktningen mot sjukhuset. Men när jag kom till uppfarten, såg jag något som fick mig att stanna upp. Det var även den där doften. Doften jag känt utanför Bellas hus, i gläntan. En söt, vampyrdoft. Mitt hår reste sig i nacken.
Laurent stod inte långt ifrån Bellas pickup. Han sträckte på sig för att se vad som låg inuti bilen, och hans röda ögon fick det att låta långt ner i halsen på mig.

Jag kollade runt, ifall det var några människor omkring, men det var helt öde. Det mörknade på himlen. Jag sprang i vampyr-fart rakt emot Laurent och innan han hunnit springa ifrån mig, så hade jag ett strypgrepp om hans nacke.
"Och vad i HELVETE tror du att du håller på med!??" Jag pratade snabbt.
"Ja-Jag skulle bara..." Laurent tittade skrämt ner på mig.
"Vad!? Vad tänkte du göra?! Det var du som var utanför Bellas hus, eller hur!?" Jag lyssnade skarpt om parkeringen fortfarande var folktom, och det verkade den. Inga hjärtslag.
"Hon sa att... Jag sku-skulle hjälpa henne, ..." Laurent pekade neråt att jag skulle släppa ner honom. Inte en chans, tänkte jag.
"Hjälpa vem!? Bella? Hon klarar sig nog fint utan din hjälp”, morrade jag högt.
Laurent tystnade, och slutade kämpa emot. Han tittade ner på marken, som om han skämdes. Mitt grepp om hans hals mjuknade.
"Inte Bella, Victoria." Hans röst blev starkare efter jag släppt greppet, och nu höll jag istället fast honom hårt i armarna.
"Vad i ... Varför då!?" Chocken var stor. Egentligen skulle jag inte behöva fråga alla dehär frågorna, men Laurent visste tydligen om min förmåga, och tänkte på allt som inte hade med samtalet att göra.
"Jag vet att jag lovade att åka upp till Alaska... Det gjorde jag faktiskt, men det funkade inte så bra. Jag kunde inte... hålla mig."
Jag morrade högt igen.
"Victoria hittade mig, och ville att jag skulle leta reda på fakta om Bella..." Hans röda ögon fick mitt grepp om hans armar att hårdna ännu en gång.
"Varför det!? Vad har hon för nytta av Bella? SVARA!!" Jag blev hysterisk. Vad var det här för nåt?
"Aaje. Sluta. Ho-hon vill hämnas." Laurent såg min frågande blick, även om den varade i någon millisekund bara. "James var hennes partner."
"M-men hon är inte min 'partner' längre." Att säga det högt, gjorde så ont. Ont i hjärtat,hjärtat som inte ens slog. "Jag lämnade henne, så det finns inget för varken dig eller Victoria att göra här."
"Lämnade henne? HA! Vad gör du här då?" Laurent flinade hånfullt. Jag svarade inte, och han fortsatte. "Det kvittar för Victoria,hon ser ändå Bella som din partner. Och det har hon nog ganska rätt i, när jag ser dig här. Öga för öga, sa hon till mig innan hon försvann."

När jag insåg vad det var han menade, tappade jag greppet om Laurent för en millisekund. Han märkte det, och tog sin chans och försvann mot skogen. Innan jag reagerat, hade han försvunnit utom synhåll för mig. Jag hade tänkt springa efter, men någons hjärtslag stod på parkeringen, och blev med ens snabbare av adrenalin. Jag insåg direkt vem det var, och insåg även hur dumt jag stod. Jag släppte greppet på Bellas flak, och gick mot människan som stod på andra sidan av parkeringen.

"Vad fan gör du här?" Charlie var tomatröd i ansiktet och sträckte ena handen efter sitt hölster. "Efter... efter flera månader kommer du tillbaka, när hon precis börjat må bra igen."
När han såg mitt plågade ansiktsuttryck, lugnade han ner sig. Han tittade undrande på mig.
"Jag... Eh, skulle hämta lite småsaker till Carlisle. Han hade visst glömt några grejer, som han insåg att han behövde. När jag kom till staden, hörde jag om Bella. Hur.. hur mår hon?"

Han verkade nästan chockad över att jag hade ett så förnuftigt svar. Som lärarna reagerade ibland i skolan när de trodde att jag inte hade lyssnat.

"Hon mår bra. Hon fick en svår hjärnskakning och lite sådant, men det är inte så ovanligt för Bella." Både jag och Charlie log lite för oss själva.. Men jag log inte av ironi. Charlie blev med ens allvarlig igen. "Men du får inte träffa henne. Aldrig igen, jag vet inte vad som kan hända om hon får syn på dig igen. Eller förresten, jag vill inte veta överhuvud taget vad som kan hända."

Jag gick sakta mot sjukhus-entrén, men Charlie stod kvar. Jag vände mig om och tittade frågande på honom.
"Du litar väl knappast på mig..?" sa jag frågande. Charlie nickade medvetet och gick efter mig. Han var väl fortfarande chockad över att jag var här. Jag svängde in mot Carlisles kontor, och Charlie gick till sjukhus salen Bella var i.

Jag satte mig i Carlisles gamla kontorstol, och började rota lite dramatiskt i lådorna medan jag lyssnade igenom de tunna väggarna. När jag hörde Bellas hesa röst, sur och tvär var hon, så ville jag bara gråta. Men jag kunde inte det. Jag var inte mänsklig.

Jag satt där i säkert en halvtimme, och lyssnade på Bellas och Charlies tråkiga samtal. Rätt som det var öppnade någon dörren. Killen som tagit över efter Carlisle, tittade irriterat på mig.
"Charlie sa att du var här. Nå, hittade du det du letade efter?"
Jag tog upp några papper som jag tagit ur skrivaren, och viftade fjantigt med dom.
Killen såg med ens ännu mer irriterad ut.
"Ja, men se till att försvinna ifrån mitt kontor då."

Jag gick ut ur kontoret, stirrande på honom. För att verka lite mänsklig, gick jag för att köpa en påse chips ur godisautomaten. Jag stoppade i några mynt, och blev med ens irriterad när jag insåg att den var sönder. Jag slog lite lätt på den, och det flög ut ett par godispåsar ner i hålet där man plockade ut det man skulle ha. När jag böjde mig ner för att plocka ur godispåsarna, kände jag en välbekant doft. Mitt hjärta som inte slog längre tog ett skutt. Jag vände mig om och såg den vackraste människan på jorden.

Vad skulle jag göra nu?


________________________________________________________________________

förlåt för den långa väntan! hoppas ni gillade det! :)
och såklart --- KOMMENTERA EN MASSA!
I NEED IT FOR INSPIRATION.



TEASER...

"Jag gick snabbt i mänsklig fart i riktningen mot sjukhuset. Men när jag kom till uppfarten, såg jag något som fick mig att stanna upp. Det var även den där doften. Doften jag känt utanför Bellas hus, i gläntan. En söt, vampyrdoft. Mitt hår reste sig i nacken.

Laurent stod inte långt ifrån Bellas pickup. Han sträckte på sig för att se vad som låg inuti bilen, och hans röda ögon fick det att låta långt ner i halsen på mig."


Mohaha. Jag är elak,jag vet.

Kapitel Åtta

 

”Bella? Bella snälla vakna!”
Edward skrek åt mig. Såhär brukade han inte låta, inte så här ängslig. Jag försökte lyfta på huvudet, men en stor tyngd tryckte ner mig mot marken igen. Han tittade mig länge i ögonen och smekte min kind. Vad konstigt, han var jättevarm. Han var ju iskall annars? Tja, om det här var en ny sorts hallucination, så var jag helt nöjd med det.
”Bella…? Hur mår du?”
Jacobs röst ekade i huvudet på mig. Detta var inte alls någon hallucination, utan det var Jacob som pratade med mig.
”Vad… hände?” Jag försökte resa mig igen, men huvudet trycktes ner återigen. Jag kände på mitt huvud som av en reflex, och mitt hår var helt klibbigt. Jag kollade på min hand, som blev till fyra händer när jag fokuserade.
”Du bara körde... framåt. Lyssnade du inte på vad jag sade om svängarna?” Jacob kollade på mig oroligt, och uttalade orden som om jag var ett litet barn. ”Du måste till sjukhus – nu.”
”Men…” försökte jag, men jag hade tydligen ingenting att säga till om. Jacob lyfte mig snabbt som om jag var lätt som en fjäder. Sedan slumrade jag bort, i mörkret igen.

 

EDWARD PERSP.


Att vänta sig att det inte skulle finnas några mer varulvar var ju förstås löjligt. Fullständigt löjligt. Min första tanke var att åka till La Push och leta upp första bästa quileute-indian och slita den i stycken. Men det skulle ju knappast göra någon nytta. Och de bröt inte mot reglerna – de trodde ju att hela familjen Cullen var långt, långt borta.

Istället för att springa ner till reservatet och avslöja mitt riktiga jag för resten av världen, stannade jag där jag hittat spåret, och försökte spåra så långt jag kunde. Det gick inte speciellt bra, jag var ingen direkt spårare, och tillslut efter sex timmar gav jag upp. Jag sprang tillbaka till Bellas hus, för att göra min vardagliga rutin. Sitta i skogsgläntan och vänta på att Bella skulle komma hem vid sextiden.

Konstigt nog så kom hon inte hem. Jag satt där och väntade tills klockan blev sju. Hade hon kanske redan kommit hem, och gått in? Jag kunde inte höra några rörelser ifrån huset, mer än från guldfisken som hon hade fått ifrån Jacob.

Jag smög mig fram till trädet vid hennes fönster, och hoppade lätt upp på hennes fönsterbräda. Längtande tittade jag på den tomma, välbäddade sängen. Det luktade så himla gott…

Jag suckade högt. Jacob. Varför i hela friden skulle han vara intressant för henne? Hon hade inte märkt av honom så mycket då, när det var som vanligt. Mina tankar vandrade iväg, och jag antog att både Charlie och Bella var ute på en sen middag.


När klockan blev halv tio, och varken Charlie eller Bella kommit hem, började jag undra. Jag gick längs skogskanten in mot staden, och när skogen tog slut, försökte jag mig på att höra vad som pågick. Allas tankar den här kvällen i staden var inte så speciella. Allt jag kunde höra var de vardagliga sakerna som tonårsproblemen, som jag helst ville vara utan, den kommande dagens middag och vilka möten man skulle på. Men när jag gick varsamt mellan några hus i kanten av staden, hörde jag något intressant. Och detta behövde man inte höra tankar för att kunna höra. Det var en man, och en flicka, som skrek på varandra. Om jag inte hörde fel… Var det där Lauren, den där flickan med taskiga avsikter hela tiden, som hade gått i Bellas klass?

”Du ska inte gå nära den där pojken! Hör du det!?”
”Vadå pappa, vad ska du göra åt det? Jag tycker om den här killen, så är det bara!”
”Du… Du har utegångsförbud! Fattar du!?”
”MEN PAPPA! BARA FÖR ATT HAN BOR VID LA PUSH SOM JACOB BETYDER DET INTE ATT HAN OCKSÅ KÖR MOTORCYKEL!”
”Du ska inte gå nära… Will!”
”HAN HETER QUIL, INTE WILL!”
”Unga dam, du gör som jag säger! Och säger jag, att JAG bestämmer vem du träffar eller inte träffar, så lyder du mig! Och jag säger att du inte får träffa NÅGON ifrån reservatet!” Pappan skakade av ilska. Lauren, som tydligen var van vid den här behandlingen, och som tydligen hade fått nog, tittade sin pappa i ögonen och talade med hes låg röst.
”Vet du vad du är? Du är en rasistisk liten pisspotta, och du beter dig PRECIS som farmor och farfar. Mamma skulle verkligen hata dig nu om hon varit här. Tur för henne att hon är död, och synd för mig som måste genomleva din äckliga 50-års kris. Och om du någonsin tror att du kan bestämma över mitt kärleksliv igen, så kommer jag be om att få bo i fosterhem.” Med de tysta, sista orden gick hon in på sitt rum.

Jag kunde höra hennes tankar av skam, som gick över till arghet, och sedan till hennes vanliga, spydiga jag. Nu förstod jag tillslut varför hon var så hemsk mot alla. Med den förtryckta vreden, och hemmiljön som hon hade, var det inte konstigt att hon var som hon var i skolan.

Ett par pusselbitar föll på plats. Jacob Black med en motorcykel. Bella umgicks med Jacob hela tiden. Lauren, och hennes pappa verkade vara uppskakade över någonting. Hade Jacob kanske kört lite motorcykel för att imponera på Bella, och varit med om en olycka? Jag lyssnade närmare på Laurens pappa.

’Stackars Bella, jag hoppas hon mår bra. Polischef Swan är nog lika glad som jag är just nu… De jäkla infödingarna borde utrotats för länge sedan… ‘

Jag trodde mitt hjärta slog, och stannade återigen. Min… Bella?

_________________________________________________________________________________

så... what u think? :) kommentera en massa! (a)

och, tacktacktack Evelina! :) detta skulle inte fungera utan din hjälp!


>>Fan-Fiction Delay<<

och för de "oroliga själar" som väntar på ett nytt kapitel;

ni behöver inte vänta länge! Sitter och skriver det just nu. Twilight inspirerande musik can be really good sometimes.

Någon mer som är sugen på Ben&Jerry's Cookie Dough?

Kapitel Sju! - äntligen klar.

EDWARD PERSP.


Tanken på att någon hade varit hos Bella gjorde mig så arg att jag nästan exploderade. Jag ville bara hitta denna person och slita den i stycken. En vampyr, en sån som Mig, nosade efter min Bella.
Men vem kunde det vara? Jag kunde känna lukten av personen som varit häromkring, men jag kunde inte läsa tankar som varit här. Bella åkte till skolan, och hon var väldigt försiktig, och väldigt blek.
Jag kunde höra på Charlies tankar att det var något fel. Hans tankar sa att det var på gång igen; mardrömmarna. Hade hon mardrömmar om mig?

Jag hade vållat så mycket skada runt dessa personer, att jag inte var ens något värd att vistas här. Men jag kunde inte låta bli. Alices tankar hade haft rätt om mig.
När jag väl kom tillbaka skulle jag inte kunna åka iväg igen. Jag satt i skogen bakom huset i flera timmar, som tillslut blev flera dygn och vaktade.
Jag kunde inte lämna huset ur sikte, för ens någon minut.
Tänk om något kunde hända?

Tillslut kunde jag inte vänta längre, jag behövde jaga. Jag vände mig motvilligt in mot skogen, bort från huset så snabbt jag kunde och började jaga.
I de här stunderna, när jag jagade, saknade jag Emmet. Hans dryga humor som fick mig att skratta åt alla galna grejer han gjorde när vi hade jagat uppe i bergen. Medans jag tänkte på dessa minnen, hittade jag en stor hjort, och sprang ifatt det.

Påväg tillbaka till Bellas hus, kände jag en doft, en främmande doft igen. Mitt nackhår reste sig. Hade den förra besökaren en vän med sig? Nej, detta var annorlunda.
Detta var inte den riktigt söta lukten som från vampyr, detta var annorlunda som…
Hund. Det luktade hund.

Vad var det här!? Ett jävla zoo eller? Jag morrade lågt för mig själv.


BELLA PERSP.

”Bella…”, sa Jacob i telefonen. ”Vi kan inte jobba mer med motorcyklarna...”
Min hjärna arbetade hårt för att smälta det han sa, och samtidigt försökte jag komma på något som jag kunde göra istället, vad som helst för att höra hans röst.
Jag kände mig ganska patetisk. Varför var det egentligen så viktigt att… Nej vänta nu…

”Är det sant!? Är du färdig!?”, skrek jag i luren.
”Eh... Ja.” Jag kunde höra på Jacobs röst att han log. Han var nog väldigt nöjd med sig själv just nu. ”Är du sugen på att köra lite just nu?”, frågade han.
”JAA!”
Jag lade på luren, och skyndade mig ut, så att jag glömde bilnycklarna.
Jag skyndade mig in igen och kutade tillbaka till bilen. För en gångs skull blev jag sur på min ögonsten för att den gick så sakta. Gasen i botten, och jag var tillslut framme hos familjen Blacks hus.
Jag parkerade än en gång långt utom synhåll från husets fönster. När jag hoppade ut ur pickupen, såg jag två lysande motorcyklar ibland träden, med rosetter på båda styrena. Jacob kom fram ifrån garaget, med ett flin som gick från öra till öra.

 När vi kom fram till gläntan där vi skulle köra, stannade jag pickupen, och andades långsamt ut. Skulle jag våga detta? Jag stirrade långt framför mig, och efter en stund insåg jag vad jag stirrade på.
Tre killar, eller tre jättar, rättare sagt, stod vid klippkanten och tittade ner mot vattnet och strömmen.
Helt plötsligt hoppade en av dem, och jag pep till av chock. Jacob tittade på mig först, och såg sedan vad jag kollade efter.

”Han.. Han hoppade! ”, sa jag pipigt. Jacob skrattade till.
”Det där kallas klipphoppning, vi gör det jämt här. Fast dock inte så högt som de där.” Jacob tittade kallt mot killarna när de andra två hoppade i, en efter en.
”kan inte vi göra det med, någon gång?” det såg ut att vara något som skulle frammana Edwards röst igen, så jag var väldigt intresserad av sporten.
”kanske vi kan, men idag är det motorcyklarna som gäller.” Jacob tittade på killarna en låg sekund, och sedan vände han sig mot mig och sa med tillgjord dialekt; ”Är du sugen på att köra lite hoj?”


”Du måste komma ihåg att släppa kopplingen sakta, mycket sakta. Och glöm inte att gasa försiktigt, annars åker du iväg innan du ens vet om det.” Jacob var väldigt entusiastisk, det såg ut som han själv hellre ville köra. Men jag skulle köra först, det var så vi hade bestämt det.
”Koppling, gas och… du har inte sagt vilken som är bromsen!?” jag tryckte med foten på det jag trodde var bromsen, och Jacob drog snabbt iväg min fot från - det som tydligen inte var bromsen.
”Det där är växeln, den visar jag sen hur den fungerar. Du ska lära dig grunden först, annars går det för snabbt när du kör.”

Tanken på hur mycket jag skulle höra honom om jag körde snabbare, fick mig att se förväntansfull ut. Jacob flinade, och pekade på det som verkade vara bromsen.
”Nu är jag med. Okej, koppling, gas och broms.” Han flinade, och vred på tändningen.
Motorcykeln krängde under mig, adrenalinet började pumpa. ’Jag väntar, Edward’
Jag hörde min älskling morra i mitt huvud. Jag hade inte ens släppt kopplingen.
’är det, det bästa du har att komma med?’ tänkte jag och flinade för mig själv.
”Sakta med kopplingen... Gasa lite till…” Jacob stod precis jämte mig, som för att ta emot mig ifall jag flög åt sidan.

Jag fortsatte gasa sakta, och motorcykeln dånade mer och mer.
Jag släppte kopplingen helt, och motorcykeln dog.
”Du släppte kopplingen för snabbt.” Han flinade när han såg min irriterade blick.
”Varför då, då tar det ju åratal innan jag kan åka iväg!” Jacob skrattade.
”Du kommer att lära dig rutinen snart, när det sitter sen så kommer det gå snabbt. Testa igen nu.”

Han vred om tändningen igen, och jag satte mig på motorcykeln.
Denna gången gick det mycket smidigare, när jag förstod hur det gick till.
Jag släppte kopplingen sakta, och gasade på, och rätt som det var så flög jag fram. Allting omkring mig var grönt och vinden var härlig mot mitt ansikte. Men det härligaste var min älskades röst.

”Bella, stanna! Vill du ta livet av dig?” Han morrade nu så högt så han överröstade motorcykelns dån.
Jag skrattade av lycka, och det var inte bara för det var härligt med vinden mot mitt ansikte.
Plötsligt så kom ett träd ifrån ingenstans, och allt blev svart.


Hoppas ni alla blev nöjda, detta är dock ett ganska kort kapitel - igen. Nu ska jag fortsätta att vara hungrig och vänta på lunch! Kommentera en massa, älsklingar! :)


Väntetid..

ursäkta om mitt skrivande går segt, men inspiration sviker när jag sätter mig in för att skriva långt. Jag vet inte vad som har hänt. Kan man tappa inspirationen av att skriva om något man älskar?

Jag försöker faktiskt.

En liten teaser...

"Påväg tillbaka till Bellas hus, kände jag en doft, en främmande doft igen. Mitt nackhår reste sig. Hade den förra besökaren en vän med sig? Nej, detta var annorlunda. Detta var inte den riktigt söta lukten som från vampyr, detta var annorlunda som… Hund. Det luktade hund.

Vad var det här!? Ett jävla zoo eller? Jag morrade lågt för mig själv."







Evelina, jag vill inte på något sätt försöka kopiera något från dig, hoppas att du förstår det! Behöver bara få de som läser lite... lite taggade ;)


jag ber om ursäkt newmoon lovers!

jag är ledsen om det går lite segt emellan kapitlena på fanfictionen, men har haft ganska mycket att göra på sistone.. därav de glesa inläggen. MEN - jag hoppas att det kommer att lätta lite nu till nästa vecka, så jag kan få in min inspiration till att skriva lite mer.

det är faktiskt inte så lätt att sitta och skriva och behöva räkna ut en massa händelser osv, när man är under press.

hoppas att jag kan bättra mig!

Kapitel Sex

För att komma till de andra inläggen, klicka >>HÄR<<


Edward Persp.

Jag hade tillslut lyssnat på Alice tjat , och åkte upp till Bella. Men jag höll mig förstås i bakgrunden. Jag stod i skogsdungen som luktade minnen från en viss eftermiddag. Bella kom hem fem minuter senare i sin skruttbil. Åh, att hon inte kunde gått med på att jag skulle köpt en ny till henne i födelsedag, tänkte jag.
Dragningskraften från henne fick mig att dras till henne. Men jag skulle ju bara kolla läget… eller?
Nej, jag skulle inte ta någon kontakt, jag skulle bara titta så hon var okej. Konstigt nog så satt hon kvar i bilen väldigt länge. När hon väl gick ur bilen, sträckte jag mig framåt mot gläntan av skogen, som om hon hade ett rep om mig, och drog mig mot sig.
Jag hade aldrig varit såhär okoncentrerad innan. Blicken i hennes ansikte fick mig att sluta andas. Den var..

Jag trampade på en gren. Av min enorma tyngd, och okoncentration, så knäcktes den. Och det lät inte lite.. Jag stelnade till och såg Bella vända sig om emot mig. Jag hade nog aldrig klarat av att stå kvar i skogen om det inte varit för tankarna jag hörde. Hon stirrade mig nästan rakt i ögonen.

'Gaah, vad irriterande , vad var det jag glömde göra innan jag gick och lade mig?'

'Ett får, två får, tre får... ‘

'Vad hette den där filmen...?'

'Undrar när jag kommer somna, om jag somnar inom en halvtimme så kommer jag sova exakt åtta timmar, och då... ‘

"Hallå..?" viskade Bella med skälvande röst. Jag backade sakta in i skogen igen, och tänkte på vad jag satte fötterna. Känslan av att jag ville hoppa på henne av lycka för att jag var så nära henne nu, var så stor att jag nästan tappade koncentrationen igen. Nu fick jag banne mig ta och samla mig. Jag kunde skada henne. Inte bara fysiskt. Om jag hade visat mig och sprungit iväg igen, så visste jag inte vad hon skulle kunna göra mot sig själv.
Bella tittade en lång stund på mig, sedan vände hon sig om och gick upp mot huset. Jag svor tyst åt mig själv. Var jag helt dum i huvudet? Vad gjorde jag här egentligen? Det skulle bara plåga mig senare. Det kunde inte vara bra för någon av oss att jag var här. Jag gick beslutsamt bort, in mot djupet av skogen, med smärtan i hela kroppen som blev större och större för varje steg jag tog.

Så kände jag den. Lukten. Lukten av vampyr. Och den doften kom inte från mig själv. Jag sprang snabbt tillbaka till stället jag stått vid från början. Lukten var stark, ny. Personen hade varit här precis för någon timma sen. Jag satt på samma ställe i några minuter och kollade runt. När jag skulle resa mig upp för att kolla runt trädgården, öppnades Bellas fönster. Hon tittade ut. ’Trilla inte nu vad du än gör’ tänkte jag för mig själv.

”Edward…?” viskade hon ut i natten. Jag frös till is. Hade hon sett mig ändå? Nej, det kunde hon inte ha gjort. Hon stod i fönstret i vad som kändes en evighet, sedan suckade hon högt och stack in huvudet igen.
Jag vaktade runt trädgården hela natten.


Kapitel Fem (del 2av2)

'Människa är inte rätt ord'.. var det enda jag kunde tänka. jag var helt chockad. Det var ingen som hade pratat högt om det här med mig, så det tog i lite. Charlie ville inte att jag skulle ha bilderna på Edward framme.. Men det var det enda sättet för mig att överleva.. Jag var tvungen att veta att han existerade, annars kunde jag inte överleva.
 "Det har du inte med att göra." svarade jag.

"SÅ FAN ATT JAG HAR!" skrek han.

Jag knuffade mig förbi honom, och sprang in på mitt rum. Min ena strumpa fastnade lätt i en av spikarna, och det blev ett hål. Jag svor och kollade på mitt nattduksbord, men bilden satt kvar i. Han hade inte vågat ta ur bilderna, han ville att jag skulle göra det själv istället. Men jag tänkte inte göra det. Jag satte mig på sängen, och log för mig själv. Ja - jag log. Det var det enda jag kunde göra. Jag hånlog. Hans ord 'det kommer bli som om jag aldrig existerat' var så löjliga. Hur skulle han 'inte-existera' om det fanns bildbevis på honom?


Den natten sov jag utan en enda mardröm, och vaknade utvilad. Jag hade Jacob att tacka, tänkte jag när jag sakta gick ner i pyjamas till köket. Han var som en sol. Han var Min sol.

Jag hade helt glömt bort incidenten med Charlie från kvällen före, tack vare min goda sömn,men det hade inte han.Han var fortfarande sur, så han satt tyst och tittade i tidningen.

"Jag åker till Jacob idag. Han skulle köpa bildelar, så jag följer med honom" Charlie försökte spela ointresserad, men jag såg glimten i ögat han fick när jag nämnde Jacob. Han var iallafall glad att jag försökte få mitt liv tillbaka.


Jacob sken som en sol när vi åkte runt i hela Forks för att hitta delar till motorcyklarna. Jag kontrade hans léende med mitt, när jag gav mina college-pengar till killarna han köpte delar av. Vi var färdiga till eftermiddagen, och jag var tvungen att åka hem. Det var detta som var det jobbigaste. Att säga hejdå, även om jag visste att jag skulle se honom dagen efter. Det påminde mej så mycket av ett samtal - i skogen. Jag sköt bort det, och gick léende mot bilen igen.

Dagen efter kom jag tillbaka, och dagen efter det, och dagen efter det...

 

En kväll när jag kom hem, satt jag kvar i bilen. Jag hade varit hos Jacob och pluggat. Vi umgicks varje dag, och jag kunde inte bli lyckligare för tillfället. Men mardrömmarna jag haft under natten gnagde i bakhuvudet på mig. Det var inte den vanliga drömmen, där jag gick runt i skogen själv och sökte efter Edward, utan den här gången hade Jacob varit med. Han hade gått vid min sida, och helt plötsligt så hade han skrikit att jag skulle springa. Nästa sekund så låg det något stort och lurvigt på marken, och sen vaknade jag. Jag satt i bilen och försökte komma ihåg varför jag tyckte det var så välbekant. Sen kom jag på det. Dagen - vid stranden, när jag försökt ta reda på vad Edward verkligen var. Samma natt hade jag haft en liknande dröm. Försökte mina drömmar förklara något för mig? Var det något jag hade missat? Jag satt där tills det blev mörkt. Det var plötsligt knäpptyst runt mig. Jag började tänka på mina marddrömmar igen, och tyckte att det börjades känna som min dröm. Jag rös och plockade ihop mina matteböcker och öppnade bildörren.

Jag hörde en gren knäckas en bit in i skogen. Det kändes som om någon tittade på mig.

"Eh..Hallå?" jag försökte låta myndig och oberörd, men jag lät skitskraj. Ingen svarade. Jag gick några steg mot skogen, men det verkade som det inte var någon där. Jag måste ha hört ett djur.

Jag hälsade på Charlie, och gick upp på mitt rum.
Jag gjorde som jag alltid gjorde nu förtiden, automatiskt satte jag igång min vaggvisa, tittade på fotot på nattduksbordet, och suckade. Även om jag kanske glömde bort hans röst- eller ansikte, eller hans beröring, så betydde det inte att jag fortfarande inte älskade honom.
 De dagar som jag var utan Jacob, gjorde som mest ont. Jacob höll ihop mitt brustna hjärta med sitt léende och sin närvaro. Jag visste fortfarande varför jag umgicks med Jacob så mycket, varför jag fått honom att bygga ihop motorcyklarna, jag var tvungen att höra honom igen.
Jag var tvungen att höra den där vackra rösten, som skulle kunna väcka mig ur en koma.


Det kändes fortfarande som om någon tittade på mig, så jag ställde mig vid fönstret och tittade ut.
Det kändes som... Jag frös till is. Tänk om han var därute, i skogen?
Tittade på mig, men jag fick inte se honom..? Jag sköt upp fönstret sakta.

"Edward...?"

Inget svar - än en gång. Det kanske hade varit ett djur då.
Men det kändes som om han var där. Mitt hjärta dunkade upp i öronen på mig av adrenalin.
Jag visste att det var Någon där, det kände jag på mig.

Jag låg vaken hela natten.


Kapitel Fem (del 1av2)


 

BELLA PERSP.

"Så.. är du säker på att du vill göra det här gratis?" frågade jag Jacob. "Jag betalar gärna.."

"Nej, asså det är helt okej. Men vi behöver jättemycket delar till motorcyklarna, så du kan ju bjussa på det istället." han flinade.

"Okej, så får det bli. Glöm inte att du får den ena sen med! Det får bli min sena födelsedags present till dig."

Vi satt i Jacob's garage och drack cola. Han hade gått igenom båda hojarna, och skrivit ner vad som behövdes lagas, vad som behövde köpas nytt, och hur mycket det skulle kosta.
Jag hoppade till när jag hörde en mobil ringa. Jacob tog upp sin mobil och svarade. Sedan tittade han på mig, och lade på.

"Vem var det?" frågade jag, precis som om vi varit bästa vänner hela livet. Det kändes som om vi hade varit det, även om jag hade varit i hans garage i bara tre timmar.

"Det var pappa. Han sa att Charlie ringt, du skulle visst hem? Charlie hade inte varit på det bästa humöret när han ringde, sa pappa. Så du borde kanske skynda dig hemåt." Jacob lät lite besviken när han sa det sista.
Han ville att jag skulle stanna.

"O-okej... Men vi syns imorgon då?" han nickade, och jag gick mot bilen. halvvägs stannade jag och vände mig om. "Jacob.. tack för att du är min vän." jag visste att det lät väldigt löjligt, men jag visste inte hur jag annars skulle uttrycka mig . Han nickade, och det där léendet fick mig att le tillbaka.
Den här känslan var bekant, och jag tyckte om den. Jag skulle lätt bli beroende av den, tänkte jag.

Jag hoppade ur bilen, och gick sakta mot ytterdörren.

Den plötsliga vänskapen med Jacob hade gjort mig överrumplad, men jag gillade den extremt mycket. Tanken på att vi skulle umgås mycket nu framåt, gjorde mig så glad att jag nästan gick in i dörren.

När jag gick in i hallen, insåg jag inte att Charlie stod och kollade på mig.
Jag hoppade till när jag väl såg honom.



"Cha..Pappa du skrämde mig!" jag andades lättad ut, men stelnade till när jag såg hans ansiktsuttryck.

"Bella, du har lite att förklara",sa han , med en sträng röst.

Hade Billy ändå sett motorcyklarna? Jag skruvade på mig. hur skulle jag förklara?
'förlåt pappa men jag ville höra Edwards röst igen, och han pratar bara med mig när jag gör något ansvarslöst,
så jag hade inget annat val än o ta motorcyklarna.'

det lät inte speciellt som en bra ursäkt, om jag inte ville spendera resten av mitt liv på ett dårhus.

Jag insåg samtidigt att jag klarade av att tänka hans namn utan att få kramper i bröstet.
Jacob var mina lyckopiller. Nej, jag var tvungen att spela oskyldig.

"förklara vaddå för något?" min röst var stadig.

"Bella.. jag vet att du inte har mått bra de senaste månaderna, men.. Du behöver ju inte precis plåga dig själv mer än du behöver." Han lät inte arg, han lät besviken.

Men den där försiktiga tonen, kunde man inte undgå att höra. Som om jag var efterbliven.

"Vad snackar du om!?" jag började bli lite otålig.

jag ville upp på mitt rum, och leta efter mitt checkhäfte, och lära mig skriva min underskrift ordentligt så det skulle se bra ut, när jag lämnade över pengarna imorgon.Och de där motorcykeldelarna var nog inte gratis heller..

"Jag snackar om bilderna på ditt rum! Du har varit som en zombie i fyra månader över denna människan, och nu tänker du... Bli ännu mer borta än innan??" Han var röd i ansiktet.

________________________________________________________________________________
ursäkta att det blev indelat i två den här gången.. men andra delen måste jag fixa en massa, tar lite tid..!


Fan fiction!

Kapitel fem är på rullning.. håll i er tills tåget stannar!

eller nåt.



och om ni undrar, så är detta kapitlet på gång tack vare Evelina (klickbar) .. hon är min inspirationskälla!

Kapitel Fyra.


 

"Pappa, kan du berätta hur man kör till familjen Black?" frågade jag medans jag åkte. Han förklarade kort, och jag lovade att komma hem till middagen.

De tunga motorcyklarna dundrade mot varandra på flaket när jag svängde.

Jacob skulle säkert hjälpa mig. Eller skulle han det? Jag blev plötsligt osäker.
Tänk om Billy fick reda på det, och han berättade för Charlie?

Jag ryste av tanken. Charlie hatade motorcyklar, och han skulle nog reagera ganska dåligt om han fick reda på om jag kört, ens tittat på en motorcykel.

När jag svände upp vid vägkanten, såg jag Jacob komma springandes från huset.
Han hade väl hört min högljudda dunderbil..

Jag parkerade utom synhåll för huset, så Billy inte skulle se motorcyklarna genom fönstret, och hoppade ut. Jacob kom fram, säkert undrande varför jag parkerade så långt från huset.

Men när han såg vad jag hade på flaket, flinade han.

"Hej Bella. Det var länge man såg dig." Hans röst var inte så ljus längre, och han var mer än ett huvud längre än mig nu.

"Hej Jacob!" Jag kände mig glad. En konstig, men härlig känsla.
Smärtan som gnagt i mig i 4 månader, försvann när jag såg hans mjuka léende.
Hur skulle jag förklara det här utan att han skulle skvallra för Charlie?



ALICE&JASPER PERSP.


"Jasper, ska jag ringa honom? Han borde få veta.." Alice tittade på Jasper frågande.
Jasper visste redan, att även om han skulle säga att hon inte borde, skulle hon göra det ändå, så han nickade.

"O-okej." hon letade upp numret i mobilen, och tryckte på ringknappen.
Hon blev sjukt nervös på hur Edward skulle reagera, han hade ju sagt ingen kontakt - med någon av dem.

Signalerna gick och gick, inget svar. Hon lade på och ringde en gång till. Inget svar.

Jasper använde sig av sin förmåga för att kunna lugna sin stressade flickvän.

"Han svarar inte!" hon morrade lågt, och slängde sig mjukt mot ryggstödet i soffan.
De satt där i tystnad i några minuter, tills något fyllde tystnaden med en smäll.
Jasper hade kastat en av soffkuddarna på en tavla på väggen, som hade åkt ner av kraften.

"Han tror bara att du ringer för att tjata på han att han ska åka hem." Han tänkte återigen på misstaget han gjort.
Och blev hungrig igen, och skämdes igen. "Vi borde jaga, jag börjar bli lite för hungrig. Du kan ringa honom igen, efter jakten",tillade han.

"Men det är ju därför jag ringer honom. Jag vill prata med honom face-to-face, och försöka få honom gå tillbaka till henne. Det är det ända rätta."
Hon stirrade på högen av glas runt den nu söndriga tavlan. Minnena av Bella dök upp igen, runt en massa glas..

"Få hit honom? Jag vet inte Alice.. Om han ens kom, så skulle han bara bli ännu mer förbannad. På dig, på mig och troligtvis Bella med."

"På Bella?Varför skulle han bli arg på henne..? Åh." Hon förstod när hon såg Jaspers min.
Det var ju inte meningen att Bella skulle hitta sakerna under brädorna.
"Nej.. nu jagar vi tycker jag." Alice smög fram vid fönstret som var en meter ifrån soffan.
Det var inga människor i närheten, så de sprang i sin inte-så-mänskliga-fart , påväg mot skogen.


När de jagat färdigt och kommit hem igen, så tog Alice upp mobilen, och stelnade till.

"Vad är det?" frågade Jasper.

"Han är påväg hit nu. Och han är inte speciellt glad.." De tittade på varandra. "Han är här om någon timma."


"Vad vill du Alice?" frågade Edward direkt när han ryckt upp dörren. Jasper ställde sig framför Alice.
Jasper försökte lugna ner Edward, men det fungerade bara i några sekunder.

"Jag..Varför kom du hit förresten?" Alice kom precis på att hon aldrig kommit fram i telefonen, så han kunde inte veta.
Än.
"Eh.." Edward var mycket blek, blekare än vad han brukade vara.
Hans vanligtvis snygga, rufsiga hår var fullt med löv, och hans kläder var smutsiga.
Det såg ut som han luggit i krig och varit i kamoflage under en lövhög.
Han tittade smärtsamt på Alice. "Jag saknade min syster.."viskade han.

"Åh Edward!" Hon knuffade lätt bort Jasper och kramade sin bror hårt. "Jag.. jag måste berätta en sak."
Hon tittade menande på Edward, och såg hur hans ansikte förvreds ännu mer av smärta när han hörde vad hon tänkte. Och synen hon sett... Han gick i mänsklig fart, och satte sig i soffan.

"Du fick ju inte.. Du fick inte kolla mer på hennes..saker.." Han viskade.

"Jag kan inte hjälpa det! Det vet du!" Alice såg ut som hon skulle gråta.
Jasper höll om henne. "Men jag trodde att.. du borde veta detta. Det är ganska viktigt för hennes överlevnad, och det var den enda orsaken jag fick kontakta dig för, eller hur?"
De tittade på varandra länge, och Alice tänkte allt hon inte kunde säga högt.

"NEJ! Jag.. jag kan inte.." Nu viskade han nästan så lågt att knappt Alice och Jasper hörde. "Jag lovade henne.. Det kommer bli för svårt om jag åker upp dit.. Jag kommer inte kunna lämna henne igen."


Samtidigt som han sa de orden, så satt Bella, tittande på Jacob när han mekade med hennes nya idé. Hon hade glömt bort Edward för första gången sen hon först träffat honom. Och hon hade absolut ingen aning om vad som skulle komma.


Kapitel Tre.


Jag vaknade liggandes på golvet. Jag hade väl antagligen slumrat till av musiken till slut..

Det var något som hade väckt mig,men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.

När det gick upp för mig varför jag låg på golvet, satte jag mig upp snabbt.

Jag reste mig för att sätta mig på sängen, men helt plötsligt så landade jag med en duns på golvet igen.

Jag hade -såklart- trampat i hålet, hur klantig kan man vara?

Och då kom jag på varför jag hade vaknat upp. Min mobil, liggandes på mmitt skrivbord ringde för fullt. Skrivbordet var en armlängd ifårn mig, så jag sträckte mig efter mobilen, och kollade vad det var för nummer.

Jag kände inte igen det, men ändå så hade jag en aning om vem det kunde vara.

Reneé tappade sina mobiler heela tiden, och köpte jämt nya, därav nya nummer jämt. Jag tryckte på högtalaren på mobilen och svarade.

"Hallå?" Shit! jag lät verkligen dödssjuk! Hoppas mamma inte märker nåt,tänkte jag och harklade.

"Bella? Det är Alice." svarade den näst vackraste rösten i hela världen.

Mitt hjärta stannade nästan. Var det verkligen..?

"A-alice? stammade jag.

"hur mår du?" Alice lät verkligen orolig.

Frågorna svärmade i huvudet på mig. Varför ringde hon? Hade det hänt något med...

Jag kunde inte ens tänka hans namn. Tänk om... Nej, det skulle han inte göra, det fick han inte... Då skulle jag inte kunna leva var på denna jord.

Men hur skulle jag kunna veta det isånafall..? Och hur skulle Alice kunna veta att jag visste..?

Med ens förstod jag. Hon måste ha sett mig hitta påsen, hon måste ha sett mig falla ihop på golvet...

All denna chock och förundran hade fått mig att glömma den hemska smärtan i bröstet.

"Bella, är du kvar?"

"Öh..Ja, jag är kvar..." Jag rättade till min hemska röst.

"Hur mår du? Är du okej? Jag såg..."

Jag förstod att hon pratade om vad som just hade hänt.

"Jag vet vad du såg. Jag är okej, jag..Jag har läget under kontroll." Jag pratade lite för snabbt för att kunna övertyga henne.

"Bella.. Jag.. Jag är såå ledsen över allt som hänt, för det som hände.. Jag.. Vi fick aldrig chansen att säga hejdå. Jasper ber så mycket om ursäkt.."

Nu pratade hon inte om det som just hänt, nu pratade hon om min hemska fördelsedag, och om allt annat som hänt. Det fick minnena av den sista dagen i skogen att välla upp igen.

Det gjorde så ont...

"Jag.. Jag vet." nu kunde jag knappt hålla rösten stadig igen. "Jag saknar er.." viskade jag. Tårarna vällde upp, och rann över.

"Vi saknar dig också." Även att den söta lilla vampyren inte kunde fälla några tårar, så lät det verkligen som om hon gjorde det just nu.

Min CD-spelare var fortfarande igång, och av gammal vana att spela sönder alla skivor jag hade,som jag gjort innan, så var repeat-knappen alltid intryckt.

Min vaggvisa började spelas än en gång, och jag orkade inte plågas i ensamheten mer, så allting brast.

"Han är så vacker Alice.. Jag klarar inte mer.. Det gör så ont! den sista meningen viskade jag tyst, desperat.

"Jag vet gumman. Förlåt att jag ringer, det måste säkert göra saken värre...Jag kanske borde.."

"NEJ!NEJ! Du får inte lägga på!" Hennes ord hade gjort mig hysterisk.

"Lugn, lugn Bella. Jag ska inte lägga på än.

Hon fick aldrig lägga på.


Vi pratade nog i flera timmar, hela natten. Jag vaknade upp med mobilen i handen.

Det var pålagt. Hon måste ha lagt på när jag somnat. Jag städade upp på mitt rum, stampade tillbaka brädbiten på sin plats, och hamrade med kofotens sida på spikarna som stack upp.

Jag skulle nog definitivt fastna med strumporna där sen. Bilderna på min Gud satte jag tillbaka i pärmen, utan att jag riktigt tittade på dem. De var på sin plats, iallafall.

Utom ett foto, detförsta jag hade plockat upp. Det satte jag i en tom ram jag hade sparat sen länge på nattduksbordet.

Musiken som fortfarande var igång, stängde jag av och nästan skuttade ner till köket.

Samtalet med Alice hade , såklart, fått mig att minnas allt om honom, men jag hade på något konstigt sätt mått bra av det ändå. Men jag var hemskt förvirrad.


Charlie satt i vardagsrummet jag aldrig satt i längre och kollade på en söndagsmatch på teven. Jag var extremt rastlös.

"Hej pappa, jag åker en runda med bilen." jag funderade inte en sekund på att ta något och äta.

"Vart ska du?" han trodde fortfarande att zombien kunde komma fram, vilket jag tvivlade stort på, så han var extremt försiktig med att uttala frågan.

Det var nästan komiskt, om man inte tänkte på varför han talade såhär.

"Jag vet inte.. Men jag kommer hem sen, okej?"

"O-okej."


När jag åkt runt en stund så ploppade frågorna upp igen i huvudet på mig. Hur hade jag kunnat höra honom?Varför gjorde jag det, och hur skulle jag få den vackra rösten att komma tillbaka igen?Var det nån tickande bomb jag hade utlöst i mitt medvetande?

Jag började nog bli galen, tänkte jag. Jag hörde röster, och jag kämpade för att höra dom igen?

Det var då jag stannade bilen, och insåg vad jag stirrade på.

Två, (inte så hela ,men säkert som säkert gick att fixa), motorcyklar med sina mörka lyktor stirrade tillbaka på mig. Jag fick en idé.

Kapitel fyra, tja..det är nog ganska mkt som i boken, jag tror nog de som läst New Moon vet vad som kommer hända efter detta..  De som ändå vill att jag ska skriva ett kapitel till får säga till !


Kapitel Två.


 

Tårarna slutade inte att rinna, så jag såg inte speciellt mycket av fotot längre.
Men det var han, det var det. Det ansiktet skulle jag känna igen om jag så var blind.

Smärtan i bröstet slutade inte göra ont. Det hade den inte gjort än, och det hade ändå gått hela fyra månader.
Mitt medvetande tog upp den vackra rösten jag hört dagen före, när jag gått iväg från Jessica påväg mot andra sidan gatan.

"Sluta genast, Bella!". Mitt minne spelade upp den vackra rösten om och om igen medans jag satt och stirrade på det vackra fotot. Jag försökte rycka upp mig, och torkade bort tårarna som hindrade mig från att se fotot.

Jag kollade runt på sängen, var det var som hade flugit ut ur påsen, trots att jag redan visste.
CD-skivan jag fått av honom på min hemska födelsedag glittrade i solstrålen från fönstret och gjorde solkatter i rummet. Alla de andra bilderna där han varit inblandad i, som han varit tvungen att gömma för mig.
Där låg också den lilla avlånga lådan. Den lådan som det låg två flygbiljetter i. De flygbiljetterna Han och jag skulle ha till Jacksonville, för att hälsa på mamma och Phil. Tanken på mamma gav mig skuldkänslor.
 Hur tråkig hade jag inte varit mot henne då? Min älskade, fina mamma ...

Jag stannade upp mitt i allt drama, och lyssnade om Charlie hade kommit hem än. Huset var tyst, så jag tog den silvriga,glittriga skivan och satte i min CD-spelare. Jag kunde knappt med att trycka på play-knappen.
När jag gjort det, och min vaggvisa började spelas, föll jag ner i grunden igen,
precis som jag gjort då jag märkte att alla saker som påminde om honom var borta.
Mitt bröst slets upp igen.



ALICE & JASPER PERSP.


"Alice?" "Alice, vad ser du?"

Jasper tittade oroligt på sin älskade flickvän. Alice hade suttit och skrivit ner alla telefonnummer och namn, från en ny klan hon precis träffat med Jasper. De i Denali skulle bli mycket glada över ännu en vegetariansk klan, hade hon precis sagt innan hon blev blekare än vanligt, och hennes ögon blev glasartade.

"Bella..." sa hon väldigt tyst. hon skakade på huvudet, helt förtvivlat.
Jasper kunde känna hennes förskräckta känslor, och gjorde henne lugn med sin specialförmåga.

"vad är det med Bella?" frågade han mjukt och tittade henne rakt in i hennes svarta ögon.
Vi behöver jaga, tänkte han i förbigående.

"Hon...hon har hittat hans gömställe." Alice var förvirrad. Hon blev aldrig förvirrad... J
asper förstod ingenting.

"Vilket gömställe? Vet hon vart han är?" Jasper blev chockad, och förvirrade Alice ännu mer med sin känsloförmåga.

"Nej, men... jag sa aldrig det till dig. Han tog inte med sig bilderna på oss och sig själv, bevisen på att vi hade varit i hennes liv. han gömde dem under en golvbräda i hennes sovrum, och nu har hon hittat allting." Alice fick en fundersam min och tog upp sin lilla silvriga mobiltelefon.

"Du ska väl inte ringa Edward?" Frågade Jasper tvekande. "Han sa ju att han inte ville veta något om Bella, det skulle ju bara göra saken värre .."

"Nej, jag ringer till Bella." sa hon bestämt. hon visste mycket väl att hon inte fick ringa Edward, det hade han gjort klart för henne innan han lämnat sin familj.
Han hade även sagt till henne att sluta "titta" vad Bella gjorde.
Men det kunde hon faktiskt inte hjälpa, hon hade varit hennes bästa vän i åtta månader, det var svårt att släppa taget. Så hon hade sett Bella liggandes och plågas i sömnen, hon hade sett henne vara helt livlös i nästan fyra månader.
Men nu hade något förändrats. Istället för hennes suddiga syner hon fick se av den bortdomnade Bella, såg hon nu helt klart och tydligt henne ligga på sovrumsgolvet och plågas, med den där vackra vaggvisan Edward spelat för endast henne.
Någonting hade hänt, för Bella hade vaknat upp. Men det kunde Alice inte lista ut, för hon kunde inte läsa hennes tankar.
 

"Men... Edward sa ju.. ingen kontakt.." Jasper fick en mördande blick av Alice, och bestämde sig för att gå ut ur rummet. Bella... vad han skämdes för vad han hade gjort mot sin familj, mot sin bror.
Han kom ihåg dagen precis som om det hänt för tjugo minuter sedan, och ryste. Han fick inte tänka på dedär minnena, för då blev han ännu hungrigare, och skämdes ännu mer.

Han hörde väldigt tydligt de låga tonerna från mobiltelefonen som fortsatte pipa och pipa.
Men till slut så tystnade dem, och han hörde tydligt Bellas skrovliga gråtande röst.

"Hallå?"

Han var i rummet igen på en femtedels sekund, och tittade Alice rakt i ögonen.

"Bella.., det är Alice."


Kap 3 kommer så småningom!<3


Kapitel Ett.

Jag mindes allting jag gjort under dagen, vilket var hemskt. När Mike sagt till mig att gå hem, så hade jag varit så bestämd att komma in i mitt skyddande skal igen att jag inte hört honom först. Jag funderade fortfarande på hur jag kunde hört honom. jag fick inte tänka på honom, men heller inte glömma bort honom, det visste jag.
Den hemska sanningen.

Nu stod jag vid gaveln till mitt rum, och väntade på att den stora smärtan i bröstet skulle komma igen.
Jag kände hur jag hukade mig för smärtan innan den ens hade kommit, när jag sakta gick igenom rummet.

de här sakta stegen jag tog, gjorde så att det knakade i golvet. men när jag gick på en viss bräda, så lät det annorlunda. Som om brädan var sönder, det var ett hål under.
I min uppmärksamhet jag nu hade sen gårdagen, satte jag mig på knä med smärtan sakta kommandes i bröstet, och undersökte brädan.

"Det kommer bli som om jag aldrig existerat" , ekade det i huvudet på mig när jag fumlade med kanten på brädan. spikarna satt löst. En låga av förhoppning började brinna i mitt bröst.
Det gick ändå inte att bända upp brädan med bara fingrarna, så jag , med smärtan sakta försvinnande, sprang ner till garaget och letade efter charlies verktyg. när jag hittat en kofot, sprang jag nästan upp till mitt rum.
Att jag inte hade märkt detta innan? tja, jag hade ju varit bortdomnad från världen i nästan fyra månader nu.

Jag satte mig ner på golvet, och tvekade.
Skulle jag få se det jag trodde jag skulle få se? Eller skulle jag bli ännu mer besviken?
Jag undrade hur jag skulle reagera om det var det jag trodde.

jag bände sakta upp brädan, och när jag väl fick upp den, blundade jag.

Jag öppnade ögonen sakta och liksom smygtittade i hålet för mig själv.
där, i en ljusstrimma, låg någonting. någonting som bländade mig när solen mötte den glansiga ytan.

jag tog ner handen, försiktigt så jag inte skulle skära mig på de andra spikarna från de andra brädorna, och plockade upp det som låg där, en liten påse med grejer.

jag gick och satte mig på sängen, försökte undvika hålet som nu gapade mitt på mitt golv.

Påsen var inte genomskinlig,som många andra småpåsar brukade vara som vi hade i hemmet, den var vit.
Man kunde inte se vad som var i, men jag kände på påsen innan jag öppnade, och rös.

"Det kommer bli som om jag aldrig existerat". Ha! Skrattade någon till i mitt huvud.
Med ens blev jag ivrig, och rev upp påsen, och allting flög ur och hamnade på sängen.
Mina ögon fylldes av tårar, än en gång, när jag tog upp fotot på den vackraste människan i världen.


Kapitel Två kommer snart :)


Fan fiction!

Nu är det såhär, att jag har blivit så hiimla inspirerad av folk som skriver fanfictions, speciellt av den här tjejen,
att jag till slut bestämde mig för att göra min egen. 

För den som inte vet vad en fanfiction är för något, så är det .. hur ska man säga?
.. en möjlig version av det som hänt i en bok. "Tänk Om" , är det som gäller. ;)
___________________________________________________________________________________________

Den handlar, så klart, om The twilight Saga. men inte första boken, utan nummer två, New Moon.
Det börjar lite efter att hon har hört honom, på sin utekväll med Jessica.

Tänk om hon fann hans sista, futtiga, försök att bli hittad?

.....



lägger upp första kapitlet om någon minut!